Önskelista till nästa år

Årets Melodifestivalen stod och stampade. Det var få överraskningar, inramningen, scenografin, programledarna och, framför allt, låtarna var ungefär vad man hade räknat med. Inget nytt under solen. För att inte tävlingen ska börja sladda, tappa i popularitet och försvinna in i 90-talsdimman (bevare oss för denna, schlagerns Medeltid...) har jag följande önskelista:

- Fler jokrar: Tre av fyra Jokrar från i år tog sig vidare, ett bevis på bra artister och låtar som folk vill höra. Kvotera in fler Jokrar bums!

- Mindre inkvoterade genrelåtar. Ingen vill höra dessa inklämda tvångslåtar som slutar sjua och sedan inte ens kommer in på Svensktoppen. Rensa och streamlinea!

- Mer pop! Pop, pop och pop. Mer refränger, mer beats, mer tempo och snabba låtar.

- Nytt röstningssystem! Avskaffa juryn och låt bidragen trilla bort allt eftersom "aktuell ställning" redovisas.

- Bort med internationell jury. Är vi i Sverige eller är vi i Sverige? Tar franska och irländska fotbollsexperter ut det svenska landslaget i fotboll? Nä. Då ska väl inte internationella experter in och peta i vår svenska uttagning.

- Ta in fler utländska artister! Det ökar konkurrensen och standarden på tävlingen. Så länge vi har ett urvalssystem med 32 (!) låtar finns det plats... för alla. A-l-l-a.

- Släpp låtarna fritt före eller under själva festivalen. Kanske portionera ut dem veckan före den delfinal de ska tävla i? På så sätt ökar intresset för tävlingen och l-å-t-a-r-n-a hamnar i fokus. Igenkänningsfaktorn brukar vara en bra ingrediens också.

- Nytt! Nytt! Nytt! Låt oss känna oss som 2002 när vi blev totalförvirrade av fyra nya deltävlingar, en andra chans och en tokstor final. Dags att damma av, stuva om och röra runt. Ring ut det gamla...

Svek

Svek är ett starkt ord. Kvällstidningsstarkt. När det gäller Svt:s beslut att inte ge ut Melodifestivalen 2010 på dvd finns det inget annat ord som fungerar, inget annat ord som lika pricksäkert beskriver bolagets nya självmål på "årets största musikprogram". Nästan fyra miljoner tittare av finalen. Och så anser de inte att svenska folket ska kunna köpa sig en officiell utgåva av programmet. Och tack snälla Svt för att ni berättade för alla festivalälskare om den här nyheten (ja, nu i alla fall en nyhet som de lär får lite uppmärksamhet kring) e-f-t-e-r programmen sänds och festivalen är över. Tack för den, Televerket... förlåt, Sveriges Television...

22 mot 11

Guldet blev till sand, typ. Peter Jöback tog i så att Globen nästan lyfte. Lite hjälpte nog snygglasern och röken till också. Ändå räckte det bara till en fjuttig nionde plats och retliga 11 poäng från svenska folket. Illa, med tanke på att det måste ha varit det läckraste framträdandet i festivalens historia. Eftersom jag själv egentligen aldrig gillat Jöbacks lätt teatraliska uttryckssätt och hårdartikulerande sång kan jag förstå (även om det tar emot!) varför "Hollow" inte gick hem. För mycket musikal, för mycket vibrato, för svårtuggat, för mycket ta i från knäna och på tok för mycket av "vilja vinna". Det går inte hem. Alldeles för pretto för Melodifestivalen. Jag fattar! Men: Hur kunde Jessica Anderssons intetsägande gnällballad om allt-och-samtidigt-ingenting kunde kamma hem drygt 30.000 fler telefonröster än Peter Jöbacks "Hollow". Det är en gåta. Kanske årets schlagergåta?

Lagom är bäst, ibland

För mig var det helt självklart att Anna Bergendahl skulle ta hem årets Melodifestival. Allt sedan delfinalen i Malmö där hon fick den första Globenbiljetten har jag sett henne som storfavorit till att kamma hem årets Sångfågel. Så blev det också. En lagom söt tjej i en vacker ballad som knappast upprör någon. Folkligare än en Absolut Music-skiva och mindre känslosvallande än Sanna Nielsens gråtballad för två år sedan. Klart det blev seger! Även om hon inte var min personliga favorit, måste jag säga att jag knöt en extra tumme för henne efter Salem Al Fakirs tramsuppträdande med Björn Gustavsson vid flygeln. Vilket fjanteri och fruktansvärt lågt publikfrieri. Får man bli hur desperat som helst? Annas uppträdande var allt annat än trams: Rakt, ärligt och vackert. Jag nöjer mig med det! Lagom är ibland allra bäst.

Schlagerchock

Så kom det slitna uttrycket till användning igen. Tyvärr. En Melodifestival 2010 där Pernilla Wahlgren och Jessica Andersson vinner tittarnas gunst känns svalt, ologiskt och lite tröttsamt. Där fanns Paulines coola soulpop, Orsa Spelmäns finstämda svensktoppsvisa, Alcazars discodänga och, inte minst, Neos falsett att välja på. Och så blev det 80-talsschlager och diskvattensballad från valfritt årtionde. Tack för den, svenska folket! Trots att jag såg Andra Chansen fyra dagar i efterhand (på grund av en resa) höll jag på att trilla ur soffan. Nog hade jag räknat med en och annan skräll. Men det här! Vilken skrällkarmell det blev. Och jag satte den i vrångstrupen. Det blev kvällen då schlagermusiken slog tillbaka. Kanske för sista gången.

Årgångsschlager

Peters "Hollow" var bäst i lördagens Melodifestival. Utan konkurrens i mina schlageröron! Däremot gjorde Anna mig klart varmast i hjärtat med sin känslosamma sång (vilken röst!). Neo fick snön att smälta i ett glädjerus! Inga lugna sekunder i den falsettlåten! Däremot visade Py Bäckman sig från sin sämsta sida. Ett sömnpiller utan dess like! Hennes släpiga bidrag gjorde att både Lovestoned och Noll Diciplin kändes som rena vitamininjektionerna. Synd om Sibel som inte riktigt lyckades bära tuffa "Stop" och Pernilla Wahlgren som förtjänade en mycket bättre låt än "Jag vill om du vågar". Må Melodifestivalsgudarna vara snällare mot mina musiköron nästa år. 2010 kommer inte att gå till historien som en årgångsschlager.

Pudel

Oj, vad jag har tyckt att Peter Jöback är jobbig att lyssna på. För mycket musikal. För mycket vibrato. Och en överdos av präktighet. Nu är "Hollow" precis allt det. Och lite till. Och jag fullkomligt älskar det! Vilket fantastiskt framträdande och vilken underbart vacker låt. Där fick jag så jag teg! Verkligen. Jag gör nu en hel pudel, ändrar och ångrar mig på en och samma gång och ger min röst till Jöback. Givet!